Dagens spaning: rörd till tårar

För någon vecka sedan satt jag på Frasses i stan när plötsligt ett gäng folkmusikanter ställde upp sig på Apberget. Det visade sig vara en manifestation, folkmusik mot främlingsfientlighet. De spelade den ena låten efter det andra och jag blev så rörd. Rörd för att de stod där i snålblåsten och spelade, rörd för att några i publiken fick feeling och började dansa men mest rördes jag av musiken och det norrländska vemodet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var men jag tror att det var känslan av att de här låtarna har spelats i hundra år och antagligen har människor rörts av dem på samma sätt som jag. När jag till slut hörde Burträsks brudmarsch blev jag så till mig att jag började grina. På Frasses, en helt vanlig dag i Umeå.

Dagens spaning: låttexter

Ibland tänker jag att jag ska bli popstjärna. För att bli det (och ändå på något sätt vara creddig) är det en bra idé att skriva sina egna låtar. Det svåra är att veta på vilken nivå man ska lägga textskrivandet. Ska man satsa på det klassiska, rimma om hjärta och smärta i stil med sometimes I stare at space/ tears all over my face?

Eller är det roligare om man är lite djärv och rättfram, typ I have always wanted us to be a couple/ I've dreamt many dreams about you little nipple?

Själv är jag svag för historieberättandet, där texten harvar på och egentligen snarare låter som en högstadienovell än en poplåt So I went to that party/ everyone they were kind of arty/ and I was wearing this dress/ 'cause I wanted to impress/ but I wasn't sure if I look my best/ 'cause I was so nervous/ but I carried on regardless/ strutting through each room trying to find you/ And when I saw you kissing that girl/ my heart, it shattered and my eyes, they watered/ and when I tried to speak I stuttered/ And my friends were like "Whatever, you'll find someone better/ his eyes are way too close together/ and we never even liked him from the start/ and now he's with that tart/ and I heard she'd done some really nasty stuff/ down in the park with Michael/ He said she's easy/ and if your guys with someone that's sleazy/ then he ain't worth your time/ cause you deserve a real nice guy".

Vad gillar ni bäst?

Dagens spaning: den lila kvinnan

När jag gick på gymnasiet hade jag en klassföreståndare som var väldigt förtjust i att klä sig i lila. Nästan alla kläder hon hade gick i plommon men jag förstod inte hur allvarligt hon menade det förrän hon en dag även hade färgat håret i samma ton.

När jag blev äldre och flyttade söderöver blev jag varse att det här med lila kvinnor är ett utbrett fenomen. I Umeå finns det (vad jag har sett) tre stycken:
1. Den ganska korta kvinnan som ofta brukar ha svarta byxor men alltid lila kläder upptill och ett lila hår som på inget sätt kan vara en missfärgning.
2. Kvinnan som inte riktigt har tagit steget och faktiskt färgat håret men som kompenserar det med att endast ha lila plagg på kroppen. Byxor, innertröja, tjocktröja och jacka. Till och med hennes cykel var lila, såg ut som ett hemmajobb.
3. Kvinnan som hade linnebyxa och linnejacka i en djärv syrénlila färg. Här är jag dock osäker om hon verkligen var en lila kvinna eller om hon bara hade köpt en matchande outfit i en affär för mogna kunder.

Frågan som inte lämnar mig någon ro är: varför just lila? Hur kommer det sig att när man ser människor som totalt snöat in på en färg, varför är det kvinnor och lila?